Det blev en tuff dag i går.
Vad som känns mest i dag, de 80 milen i bil eller de tre loppen på stadion däremellan, vet jag inte. Men jag vet att min kropp säger tack för att det var den sista tävlingen. Det var tre lopp med stegrande prestation, ett svagt 100m-lopp ett bra 200m lopp och en avslutande stafett där jag tycker vi överpresterar (med förutsättningen att ingen växlat med någon annan någon gång förut:)).
När jag tog pinnen i mål på den stafetten tog vi oss förbi Ullevi och lyckades undvika en sistaplats totalt.
När jag tog den pinnen i mål gjorde jag också mitt sista lopp som elitaktiv friidrottare. Nej det här är inget dåligt bloggskämt från en halvtrött skribent och sliten friidrottare. Det är färdigt nu. 15 års friidrottande och 7 års elitsatsande fällde sig i mål på Stockholms stadion i går.
Varför?
Ja anledningarna är flera. Främst handlar det om en blandning av motivation och (o)möjligheten att satsa fullt ut.
När jag flyttade till Sundsvall gjorde jag det i mångt och mycket för att få en nytändning och söka mig till den bästa möjliga träningen som det här landet har att erbjuda. Ett grymt bra beslut!
Jag har under året tränat på ett nytt spännande och utmanande sätt och lärt mig jättemycket. Sparringen med Stefan och all kunskap hos Håkan har givit precis den nytändningen som jag sökte efter. Samtidigt har jag haft bästa möjliga stöd av Tobbe och Agne på Atleticum i Växjö som gjort att jag kunnat tävla och förbereda mig på bästa sätt. Resultaten kom inte som jag hoppats på men med ny träning var det inte helt oväntat heller. Ett år till av bra träning här skulle säkert kunna ge mig mycket mer.
Men det är där saker och ting blir svåra. Journaliststudierna gör att jag under nästa vår kommer befinna mig på en ny ort, praktiserande på heltid, under hela våren, förhoppningsvis följt av en heltidstjänst under sommaren som vikarie någonstans. Jag skulle alltså inte kunna dra nytta av en ny tuff träningshöst. Att lägga ner nio träningspass i veckan för att sen komma till tävlingssäsong och inte kunna skörda frukterna är ett upplägg som svårligen kan motivera (i alla fall) mig till elitträning med allt vad det innebär i form av olika uppoffringar.
Och som ni märker skriver jag förhoppningsvis heltidsjobb i stycket ovanför. För så är läget just nu. Jag är grymt lyckligt lottad som pluggar (och jobbar) med något som är så roligt att jag inte tvekar en sekund när det gäller att prioritera det framför något annat just nu.
Kanske hade läget varit annorlunda om jag gjort 10,60 i år, men ärligt talat så tror jag inte det.
Nu ska jag istället ägna hösten åt att njuta av att idrotta med vad som helst, när som helst. Spontanidrott bara för att det är så förbannat kul. En helt ny upplevelse för en idrottsidiot som undertecknad. Kanske blir det några hetspass i grusgropen med Stefan for the thrill of it, kanske får man skaffa årskort på SAK. Alternativen är många och lockande, bara att välja det man vill, när man vill. Men först VILA!
Som man brukar säga…Frågor på det?
******
Å just det, nu undrar ju ni alla (hybris) bloggläsare vad som kommer hända med den här friidrottsbloggen. Det mina damer och herrar kan jag inte svara på just nu. Kanske fortsätter vi här eller flyttar vi till annan plats i cyberspace under annat namn. I’ll let you know. Så länge är jag garanterat i gång på twitter som vanligt.
Eriks friidrottsblogg 