Kul att överraska sig själv ibland

Jag var den som suckade tungt varenda gång gympaläraren envisades med att ha akrobatik istället för bollspel eller cirkelträning på lektionerna. Stel som en djupfryst fiskpinne så kändes uppgifterna vi tilldelades alltid lika hopplösa. Koordination och styrka hade jag, hjärnan visst vad den skulle göra men icke! Det brukade sluta i en tung duns på alltför hårda mjukmattor.

Därför har jag sedan dess haft en lätt uppgiven inställning till handstående och diverse andra akrobatiska övningar när de kommit upp som en del av min friidrottsträning. Sen jag kom upp till Sundsvall har det blivit en hel del sånt. Jag har kämpat med massvis olika dynamiska rörlighetsövningar och glatt kunnat konstatera att jag med små myrsteg faktiskt blir lite rörligare, men akrobatiken har fortfarande hållits på armlängds avstånd fram till senaste veckorna. De få extravaganser jag har försökt mig på har allt som ofta slutat med midnre lyckade resultat. Håkan och (akrobaten) Stefan får kämpa för livet för att hålla mig handstående i olika styrkeövningar.

Så plötsligt hände det! Under dagens gymnastik gav jag handstående en femtielfte chans och plötsligt gick det! Enligt noggranna uppskattningar stod jag nog i säkert 7 sekunder. Hur som helst så var det inte bara tiden som gravitationen tar på sig för att slita ner min kropp från lodrätt till horisontell. Efter den succén vågade jag inte göra fler försök utan gick bara därifrån med lätta steg och känsla av att faktiskt på förhand nästan omöjliga ting går att klara…

Det bästa av allt var att man faktiskt redan där och då glömt hur tung, sliten och kantig man varit under resterande del av passet. I morgon gör vi nya försök!

Gymnastisk utflykt och bussförvirring

Förmiddagen bjöd på en ny bussutflykt till Nordichallen för ett träning. I dag var fokus på att fortsätta töja och bända i mitt höftparti som är stelare än kristdemokratiskt humor (ähh fråga inta vad jag fick den liknelsen ifrån men vem kan ärligt talat se Göran Hägglund och Alf Svensson som humoristiska…).

Bandyklubbskänslan som hade förutsagts av naprapat Schröder var inte så vidare värst farlig utan jag kom igång hyggligt och körde ett,för mina mått mätt, bra häckpass. Därefter brände jag igenom den dynamiska rörligheten och bålstyrkan av bara farten. Även om kliven är små märker jag faktiskt skillnad på rörlighetspasset också. Bara och gneta på.

Passade på att premiärhandla på min gamla arbetsgivare City Gross och när jag är påväg ut ser jag bussen rakt över gatan. Med dödsförakt i blicken rusade jag över den vältrafikerade vägen för att hinna med och det gick vägen. Problemet var bara att jag inte han kolla bussnumret innan jag klev på och hipp som happ var jag påväg någon helt annanstans än ner mot bussnavet. Som tur väl var såg chauffören mitt frenetiska bläddrande i busstidtabellen och släppte mig vid sjukhuset så att jag kunde byta buss. Tackar jag för!

******

Nu är resten av dagen bara en väntat på kvällens stora ångestmatch! ”Vi är Jeglertz järnkaminer”!
Dags och visa att vi verkligen hör hemma i Allsvenskan. Jobba DIF!

Tips: Assyriska – DIF 1-2 Milic avgör efter miss av Stefan Batan!

Töjarmorgon

Dagens pass var av lite lugnare sort.

Körde 30 minuter med Joakim Svedberg där vi jobbade med häckgång. Bra för min orörliga höft/sätesmuskulatur. Kändes helt Ok förutom att de fortfarande smärtar lite i nedre delen av ryggen.

Därefter gick vi på gymnastikprogrammet som vi körde i söndags. Klart bättre i vissa övningar i dag men samtidigt en låååång väg kvar i andra.

Nu blir de till att springa ner till skolan!