Resting days, we salute you

I dag körde vi sista kvalitetspasset i den här träningsperioden. Jag skulle ljuga så att Pinnochio skulle bli avundsjuk om jag sa att det inte märktes.

Passet i dag var ett tydligt tecken rakt i genom. Vi började med upphoppstester, en god formindikator, där jag gjorde 3,5 cm lägre än sist och det var ändå det klart bästa hoppet av de tre. Sedan följdes det upp med lite starter där jag inte alls orkade trycka på ett bra sätt.

Då återstod dagens huvudgrej, 2×150 max inramat av ett par avslappnade 120m lopp. I måndags öppnade jag min trehundring på 15.7 utan att ha förtagit mig fram dit. Men i dag var det som sagt andra bullar. Jag kämpade livet ur mig för att haka på Stefan och gästspelande Oskar Åberg. Resultatet – 15.5 följt av ett lopp till ytterligare någon tiondel långsammare (lite svajig klockning). Visst var förhållandena klart sämre i dag med en barsk sidvind men känslan i löpningen var ändå inte alls som jag hoppats på.

Läge att bryta ihop och skrika efter formakuten? Nej verkligen inte, snarare bara och luta sig tillbaka och inse att det här lägret har varit fyllt av bra kvalitetspass på både bana och bland skivstänger. Kroppens beteende i dag var snarast ett sätt att lite milt be om en vilodag eller två. Och se på f*n den ska bli bönhörd på direkten. Efter lite återhämtande träning i morgon förmiddag följt av en massage ska helgen genomföras i viloläge. Allt för att sedan återuppta en sista träningsperiod innan tävlingsdebuten på hemmaplan.

Rapporterna skvallrar om att vi ska tajma våren bra när vi kommer till Sundsvall. Får se hur mycket man hinner njuta när man ska sno ihop en 15-sidig vetenskaplig rapport på halva den utsatta tiden…

En vy över hotellets beach. Konstigt nog börjar jag trots sådana här utsikter att längta hemåt till Sunkan!

Bra kvitto

När coach Andersson njuter livets goda på Sri Lanka och jag och Stefan kommit lite i osynk programmässigt efter praktik och resdagar så innebar det ytterligare ett ensampass.

I dag var det den berömda kulverten med 4x150m på to do listan. Precis som förra veckan skulle de gå i lite stegrande fart, något som jag misslyckades kapitalt med förra veckan där femmans växel inte var med.

Lite svårt blir det när man ska klocka själv men tror mig vara ganska exakt. Hur som helst så var första loppet lite i försiktigaste laget och låg på 17.2. Kanske lite omedvetet försiktig efter förra veckan.

Andra loppet hamnade jag också lite i försiktighetsmode, framförallt i accelerationen och klockade 16.9. Men med en bra återhämtningskänsla efter loppen vågade jag stå på ordentligt i två sista loppen. 16.5 och 16.3 blev resultatet. Det fanns mycket bra att ta med sig i dag tycker jag.

Först och främst hade jag klart piggare ben i dag, sen var återhämtningen flera klasser bättre i dag. Efter fjärde loppet undslapp jag allt vad syrahuvudvärk hette och även under loppen orkade jag pumpa på med bra frekvens hela vägen. Sist och kanske viktigast av allt, jag hade inga känningar i ljumsken överhuvudtaget. Ruggigt skönt!

*****

Efter denna kanonstart på kvällen så har man kommit hem och sett två danska matcher gå vår väg på tipset och en tredje skrälltvåa sitter just nu i halvtid.

*****

Som om inte det vore nog trillar målen i Globen in fortare än jag hinner säga SM-final. När hela klacken sen sjunger ”Always look on the bright side of life” och ”Vi är bättre än Bajen” så plexit skakar kan man inte annat än le för sig själv och konstatera gåshud modell bättre! När sedan HELA hallen hoppar och håller om varandra skulle jag kunna offra min högra lilltå för att få vara på plats i kväll!
Till och med den här dängan känns som en smärre listetta en dag som denna!

Jag vill kräkas

Med träningsvärksben stummare än Jörgen Brink i VM-stafetten vacklade jag ner i sjukhuskulverten för att spring tuffa 4x150m med 6,7,8 minuters vila.

Tro det eller ej så kom jag, efter ett närmast oändligt antal stegringslopp, igång. Glad i hågen drämde jag iväg första loppet på 16.7. Jag kan inte säga att det kändes bra men ändå bättre än vad man kunde väntat med de senaste två veckorna i färskt minne. Håkan å sin sida yppade istället de hemskaste orden man kan höra med tre lopp kvar…”de var kanske lite för snabbt”.

Då vet man att man gjort bort sig. Man har glömt hur lång tid det tar att återhämta sig vid upprepade 150m lopp. Men skam den som ger sig! Jag gjorde faktiskt ett riktigt bra pass efter förutsättningar. De följande tre loppen gick på 16.7, 17.1, 17.2.

Ingen genomklappning men de var inte långt borta. Efter de sista loppet gjorde jag allt jag kunde för att inte bara lägga mig på golvet – för då hade jag inte rört mig på tjugotalet minuter. Det som händer när jag springer mig riktigt trött är att jag, förutom häftig andhämtning, får en fruktansvärd huvudvärk. Kroppen gör allt för att syresätta musklerna men det räcker inte till och istället bildas ammoniak när syret inte räcker till. Något som ger en tung huvudvärk!

Många andra reagerar på andra sätt. T.ex. genom att spy rakt ut. Just då ganska jobbigt men däremot så slipper man ofta huvudvärken. Pest eller kolera helt enkelt. I dag hade jag utan tvekan tagit fram spypåsen om jag kunde sluppit den migränliknande huvudvärken. Lite köttbullar senare så jag dock med på banan!

Nu blir det ner och säga hej då till klassen som tänkt festa till gryningen innan man ska bege sig hemåt i morgon.

****

Förresten, tack för alla glada tillrop om dagens tenta-agitation. Verkar som flera var i samma tankebanor.

Gamla tider ger positiva vibbar

Gick med lite lättare steg hem från sjukhuskulverten i dag. På schemat hade jag i dag 2x150m lopp, en test inför helgens 200-debut. Det var givetvis med lite skräckblandad förtjusning jag tog mig an detta efter veckorna som varit med sega ben. Är benen sega på 60m så är 150m plötsligt vääääldigt långt.

Men redan på värmet i dag kände jag att vinden hade vänt lite. Lite studsigare och lite rappare i värmloppen och detta fortplantade sig väl till loppen. Tiderna i kulverten var 15.8 och 15.7 vilket inte är fantastiskt men klart mycket bättre än speeden på slutet. Mellantiderna på 120m var i princip i paritet med sista passet när vi kom hem från Teneriffa. Nu återstår bara och se vad som händer med kroppen närmsta dagarna. I morgon är det lugna återhämtningslopp och för att sedan sprinta på igen lite på torsdag.

****

I dag kan vi inte bara bocka av ett bättre träningspass utan också vårt livs första uppdrag som TV-fotograf. Inget klassinslag men inte så jävla tokigt heller om jag får säga det själv! Synd bara att vår kommunkvinna såg ut som hon ville hoppa ut genom fönstret hellre än och prata kollektivtrafiksatsningar med oss…

****

Nu hänvisas alla läsare här till K-special 21.30. Dagens program handlar om brittiska popbandet Joy Division och följs dessutom i morgon av spelfilmen Control i morgon. En film som är otroligt sevärd…

…. kan ni inte er Joy division så kolla här och rycks med i en av århundradets bästa poplåtar.