Har varit principfast, näst intill föraktfull emot Facebook.
Att inte vara med har känts som en slags gerillarörelse, vi som bara bloggar, använder msn och ringer (ja resonemanget haltar jag vet). Vi som inte orkar networka, ha tävling om vem som har flest vänner och ha sitt liv på Facebook.
Ju längre man väntar desto svårare blir det att ta tag i det. Man tror att det aldrig ska gå när man är så långt efter alla andra. Att det ska ta lång tid och alla andra möjliga anledningar till att fortsätta på den inslagna vägen.
Nu har jag kapitulerat, vikt mig för grupptrycket, krupit till korset – ja kort sagt lagt mina principer åt sidan. Jag är numer även en del av Facebook.
Det är en ambivalent känsla, lite som att kliva av ett tåg i en okänd storstad utan att kunna språket eller ha en karta. Det är både lite skrämmande i sin storlek och spännande på samma gång.
Som avslutning lovar jag mig här och nu att jag inte ska bli en Facebook-addict. Jag skall inte ägna mer tid där än åt det verkliga livet!
Fan nu fattas de väl bara ett twitterkonto…..skoja bara;)