Efter lördagens miserabla stryktipsförsök så såg jag ingen annan råd än att försöka muntra upp hjärna och hjärta med ett biobesök. Och eftersom jag jobbat i mitt anletes svett senaste veckorna så har jag inte hunnit med sommarhypen nr 1 – Inception. Så inte heller Ohlsson, som helt verkar frångått sitt ”1 biofilm om året koncept”.
Vi gick dit med förväntningar höga som (slut på liknelser och metaforer här nu)…höghus. Ja ni fattar.
2,5 timmar senare var alla förväntningar som bortsopade, vi gick med skakande huvuden ut ur salongen, tittade på varandra och gick under tystnad ut ur Filmstadens stolta.
Besvikna? Nej. Inte. Ett. Jävla. Dugg!
2 timmar och 30 minuter totalt jävla magisk filmunderhållning. Christopher Nolan, jag skulle vilja be om ett inträde in i din hjärna.
Inte en död sekund. Inte en enda dålig scen.
Senast jag hade såhär höga förväntningar på ett evenemang och de överträffades på det här viset var när en viss Usain fällde sig över linjen på 9,58. You get the picture!
12 fördömda män. Gudfadern. Och nu Inception. Det är på den nivån.
Lika intelligent som Memento och lika actionspäckade scener som Batmanfilmerna. Ingen slump att en viss Mr. Nolan ligger bakom alla dessa.
*****
Ett något hackigt blogginlägg men just såhär fragmentariskt blir det bara när man inte riktigt kan greppa hur bra något egentligen var.
Inception. En värdig slutpunkt på den här helgtrilogin.
Nu tillbaka till verkligheten. En dammsugare följt av ett redigeringspass.